Mitt x gjorde jobbet åt mig

Jag möttes av ett märkvärdigt eko när jag öppnade dörren till min lägenhet igår kväll. Något var sig inte likt. Jag tände lampan i hallen och mina farhågor besannades. Mitt x (vars hjärta och stolthet jag så uppenbart krossat) hade tagit sig in i lägenheten och stulit i princip alla inventarier, inklusive modem och tv-boxer!

Först började jag gråta hejdlöst. Inte för att jag såg en framtid utan internet, nej, utan för att mitt x varit inne i lägenheten utan mitt tillstånd och rört vid mina saker. Dagboken låg framme, jag vet inte om han läst den, igen.

Mitt x vill förstås såra mig, få mig att gråta. Det lyckades. I sådär fem minuter. Sedan pratade jag i telefon med några människor som betyder mer för mig än vad han någonsin har gjort och tårar blev till skratt.

Tack, x , för att jag slipper bära så mycket möbler när jag flyttar härifrån, du har gjort jobbet åt mig!

Tusen tack!

Idag fick jag ett halsband av mina fantastiska kollegor på akutvårdsavdelningen (som jag nu lämnar för nya uppdrag).

Halsbandets ena berlock går att öppna och tanken är att man skall fylla den med sina drömmar (svindlande trädgård med klippa buxbomhäckar, gå på hästpolo iklädd stor hatt osv). Den andra berlockern har inskriptionen

älskad och trygg
skapad för stora ting

En karikatyr skissad av någon på droger

'Det enda som spelar någon roll är hur du ser ut', sa min väninna och jag tog henne på orden.

Under flera års tid har mitt passfoto besvärat mig. Den halvleende personen med stripigt hår och onoppade ögonbryn à 2004 gör mig inte rättvisa. Jag blev rentav häcklad av Barbiegänget när vi jämförde pass under vår resa till Barcelona i somras. 'Hur ser du ut egentligen'? undrade den ena. 'Det är sjukt', sa den andra.

Jag skaffade ett nytt pass förra veckan. I nyfönat hår och partymakeup väntade jag åtskilliga timmar hos polisen för att äntligen få ta vad jag trodde skulle bli ett avundsvärd foto. Ett foto som skulle få mina väninnors foton att blekna i jämförelse.

Det blev det inte. Fotot blev om möjligt en värre katastrof än det tidigare. Mitt ansikte ser ut som en karikatyr skissad av någon på droger. Mitt huvud är stort, mina ögon små, jag ser ut som en seriefigur men jag vet inte vem!

'Nåja', konstaterade väninnan i ett försök att trösta mig. 'Dina ögonbryn är ju noppade iallafall'.

Ätstörning?

Apropå kommentaren ett par inlägg ner; kan någon verkligen tro att jag lider av en ätstörning? Jag ler åt tanken.
Ingen som sett mig äta, iallafall.

Jag äter ibland, även om det mest är hämtmat, som ikväll.
Kanske kan ett alltför stort intag av sushi klassas som ätstörning?

Sanningarnas afton

"Du ska veta att jag ogillar dig som fan, men din blogg är ju bra iallafall", erkände en manlig kollega under gårdagens personalfest.

Själv stegade jag fram till en av kolorektalkirurgerna och lät honom veta att han är dryg (men kompetent). En kommentar som tog mig halva kvällen att försöka släta över.

Jag kommer att sakna det här gänget när jag slutar nästa vecka!


Jag valde att ha en enkel tarantella på huvudet.


Andra var mer kreativa.


Mannen i den vita hatten satt vid mitt bord.


Anna - en mentor.


I dimman.


Se så kul vi har!


Indiana Jones går hem.

Jag ska köpa väska för pengarna

Lägenheten är såld. Om två månader är jag hemlös. Hemlös med en ny, snygg väska.

Finbesök fredag morgon

Axel.

Helgen i bilder

Hos Corinne & Friends serveras det vin på fredagarna.


Marulk på Gondolen.


Hej hej!


Sashimi på Pontus!

Café Opera långt efter läggdags.

Vill till Bjurö klubb

Kvällens Laleh-konsert på Scalateatern var fantastisk. Med värme, smittande skratt, några ohörbara ord på persiska och någon slags magisk intimitet avbröt hon sig själv mitt i en låt för att kliva av scenen och hämta kamomillte till ett barn i publiken som hostade.

Har ni hört Bjurö klubb? Lyssna på texten, som är svensk världsklass.

Vill du bo hos mig?

Jag säljer min älskade lägenhet, kolla!

Målgången

Teknikens under! Om ni klickar på den här länken, söker på mitt namn och tittar noga kan ni för en millisekund se mig, förstörd, springa i mål på Hässelbyloppet.

Jag ser ofrånkomligt gravid ut

Jag har idag köpt mig en fantastisk, glitterbeströdd klänning som andas 80-tal tack vare sina puffiga axelvaddar. Dessvärre är den svårburen, då den både är kort och tight. Jag ser ofrånkomligt gravid ut i den, något jag kan försäkra er att jag inte är.

Bör jag lämna tillbaka den? (Den hänger väldigt fint i garderoben).

Plötsligt händer det

Sällan, mycket sällan, sker aktivitet som skulle kunna liknas vid matlagning i mitt kök. Titta noga på bilden. Där, på skärbrädan, kan man faktiskt se basilika som jag har hackat alldeles själv.

51:29

Efter att ha löpt i ett stadigt 5-minuterstempo (5 minuter per kilometer) fram till femkilometersmarkeringen tog krafterna slut. Benen blev fullkomligt stumma och andningen ansträngd som hos en lungsjuk. Vid sex kilometer ville jag gråta. Eller dö. Eller gå, vilket vore en orimlighet värre än allt annat.

Jag fortsatte envist, om än i ett något långsammare tempo, med tanken på att sju-åtta-och niokilometersmarkeringarna snart skulle uppenbara sig och därmed påminna mig om att även Hässelbyloppet har ett slut.

Ironiskt nog missade jag av utmattning markeringarna både vid sju och åtta kilometer vilket gjorde att sträckan mellan sex och nio kilometer kändes oerhört lång. När jag mäkta förvånad fick syn på niokilomersmarkeringen blev jag exalterad, tog i som fan, och spurtade in på personbästa.

Att gå vidare

Folke, den lössläppte baggen jag berättade om i somras, är kär på nytt. Från att ha varit förälskad i både fel art och kön, kusinens jakthundar, har han nu belåtet funnit sig en en tillvaro i hagen tillsammans med tre stiliga tackor.

"Folke har gjort som du", sade farmor och flinade. "Han har gått vidare..."

Hejdå?

Länge har jag suttit framför skärmen och tittat på länken "Ta bort blogg" under Inställningar. Ännu har jag inte vågat klicka på den.

Men ni ska veta att tanken finns.

Dagens i-landsproblem: tandställning

"Jag får skavsår när jag umgås mer er", konstaterade Karin efter att hon skrattat så tårarna sprutat.

Tävlingsmänniskan

Det finns en sak som är bättre än att slå sig själv. Att slå andra.
Idag lyckades jag slå hela 4047 stycken.

En vädjan till gemensamma bekanta

Det börjar gå upp för mig att det inte bara är mitt ex jag har gjort slut med. Nej, det tycks röra sig om åtminstone ett par busslaster till, iallafall om man ser till mitt sjunkande antal vänner på Facebook.
Om ni tycker att jag gjort fel, radera mig. Jag vet så mycket bättre.

Svansjön och jag

Mina applåder under gårdagens besök på Kungliga Operan gav mig i det närmaste träningsvärk. Vilken fantastisk föreställning!

Från andra radens fond tyckte jag mig inse, förvisso efter ett par glas vin i kroppen, att den kvinnliga ensemblen i Svansjön påminner om de tjejer som rör sig runt Stureplan en lördagskväll. Förföriska, bländande, alla klädda i samma outfit.

Aldrig har jag moppat som nu

Tänk er att någon häller ut minderalpuder över ert golv, överallt, varje morgon. Det är så jag har det, med skillnaden att det inte är mineralpuder som täcker valnötsplankorna, det är byggdamm.

Storbröstade sämre på matte

Jag njuter av att se Annica Dahlström, professor i histologi och neurobiologi, göra mos av feministpolitikern Birgitta Ohlsson i Malous morgonprogram på tv4 denna förmiddag. Forskning som visar att storbröstade kvinnor är sämre på matematik och att män inte bör ta hand om sina barn får mig att jubla. Det blir inte sämre av att Dahlström avslutar debatten med att försvara den minst sagt omdebatterade Hollywoodfrun Anna Anka!

Mitt ex läste min dagbok innan han drog

BMI i stigande

Problemet med att vara singel är att det inte finns någon som hindrar en från att trycka i sig en hel påse (10-15) kanelbullar. På mindre än femton minuter.

Mordhotad

Beräknande är inte att promenera från jobbet till tåget med nycklarna likt knogjärn i handen. Beräknande är att låta vantarna ligga kvar i väskan trots att det är kallt, med tanken att förövarens DNA skall fastna under naglarna i händelse av överfall.
Come and get me.

En bit Brie

Såg precis en råtta stor som en tax nere på gatan och blev exalterad. Kastade tanklöst ner en bit Brie men ångrade mig i samma stund.

Jag skulle ha nöjt med mig med en vanlig bit hushållsost.

Krigstider

Att radera en vän på Facebook känns i dessa dagar som ett högst officiellt sätt att avsluta en lång vänskap.
Om man dessutom raderar alla vännens vänner, ja, då ber man om bråk.

55:15

Om man bortser från det faktum att jag före start satte mig på en brännässelbuske när jag skulle kissa så flöt allt enligt förväntat.

Vilat mig i form

Det blev en väldigt kort paus. Jag måste erkänna en sak.

Imorgon springer jag Tjejmilen från första startled. Dessvärre har jag mest sippat rosévin under sommaren. Jag säger som min pappa när han mötte Jonas Björkman i en vänskapsmatch i tennis; jag har vilat mig i form.

Tillfälligt avbrott

Det finns personer jag beundrar som mår dåligt över att jag viker ut mitt liv på bloggen. Extra illa anses det vara nu, när det har hänt minst sagt omtumlande saker i mitt privatliv. Med hänsyn till dessa personer tar jag en paus.

Förlåt

Igår började jag gråta på Storstad. Jag hulkade högljutt och sminket rann. En stackars skrämd servitör kom till min undsättning med en tygservett i vilken jag snöt mig.

Ingen ska behöva hulka högljutt på Storstad. Ingen ska behöva snyta sig i en tygservett.

Välkommen till verkligheten

Den som spyr efter att ha druckit en flaska rom och sedan fortsätter dricka har min beundran, sa Anna Rosén den sista natten i Barcelona och det var ungefär där någonstans det spårade ur.

Mitt liv är numera som en säsongsavslutning i en såpopera, mycket drama, fortsättning följer...

Halsningar fran Barcelona

Klockan ar framat sju pa morgonen och Barbieganget har precis rullat in pa lyxhotellet efter en natt fylld av dans och Mojitos. Avundsjuka ar en adekvat kansla hos er andra.

Nu

Startgrupp 1

Om drygt två veckor ska jag springa Tjejmilen och min form är inte vad den borde. Efter en traumatisk sjukhusvistelse (jag kommer beskylla de där Egypterna för allt möjligt under en lång tid framöver) och ett ständigt flackande mellan olika lägenheter (min stamrenoveras) har orken tagit slut.

Därför är det extra kul att läsa startbeviset som i dagarna skickats ut där det med svartmarkerad text står "OBS! Starta ej i grupp 2 eller 3 om du inte är verkligt vältränad."

Extra kul då jag blivit placerad i startgrupp 1.

Horskor?

Planet till Barcelona lyfter om några timmar och jag har fortfarande inte packat färdigt! Det är svårast att ta beslut om vilka skor som ska packas. Gränsen går vid fem par, två platta, två högklackade och ett par löparskor. Frågan är bara vilka högklackade som får följa med?

Godnatt

Det är tydligt att människor finner olika njutning här i livet. I helgen såg jag en dokumentär om människor som finner det njutbart att bli upphängda i köttkrokar.

Jag har svårt att ta köttkroksmänniskorna på allvar. Själv njuter jag av vanliga saker, som att ta ett lagom varmt bad, se en bra film, dricka en god kopp te, eller som nu - att få krypa ner i nytvättade lakan och somna efter en hård natts arbete.

Ett allvarligt fel

Ett allvarligt fel uppstod, helt klart.
Frågan är väl snarast vad jag överhuvudtaget hade på bröllopstorget.se att göra.

Johan svarade nej

Ikväll har Johan blivit intervjuad av tv4. En av hans vänner ska tydligen vara med i dejting-program och Johan blev ombedd att svara på några penibla (?) frågor om vännen i fråga.
Efter intervjun undrade den kvinnliga producenten om inte Johan också ville vara med i programmet. Sådan tur för mig att han svarade nej.

Jag tror inte på kriser och arbetslöshet

Folk pratar om kriser och arbetslöshet. Själv har jag just sagt upp mig. Det känns fantastiskt skönt att sätta ner foten, öppna käften, gå vidare. Hejdå AVA.

Blå blå vindar och vatten

Stövlar designade Jimmy Choo

Idag har jag varit på utflykt. Målet var Thun's, en outlet mitt ute i ingenstans, där man kan fynda saker man inte visste att man behöver. Jag köpte mig bland annat ett par rediga stövlar från Viking, men känner mig lurad i efterhand då jag googlat och inser att det är dom här stövlarna man ska ha. Pixie Geldof och Rachel Bilson lär önska sig regn.

Joker

När jag förevigade den beryktade Anna Rosén för några veckor sedan var hon inte den enda som fastnade på bilden.

Löparsugen tjej sökes

Efterlysning. En av deltagarna i mitt Tjejmilen-lag har skadat sig och kommer inte kunna starta den 30 augusti. Känner någon sig manad att ta hennes plats? Anmälningsavgiften är redan betald.

Dags att öka farten

Målet med min vistelse i Mora, att äta upp mig, är mer än väl uppfyllt. Det känns inte som om jag gjort annat än ätit och hemresan är bokad till imorgon.
Träningen har det däremot varit sämre med. Om jag ska lyckas springa Tjejmilen på en något sånär hyfsad tid i augusti lär jag rappa på. Bokstavligt talat.

MRSA-negativ

Jag blev aldrig smittad av multiresistenta bakterier under min sjukhusvistelse i Egypten. Detta visar de prover jag blev tvungen att ta vid hemkomsten. Om jag haft en flaska Cava i närheten hade jag svept den i ett, för att fira.

Jag slog Michael

Tänk att man är kung på allt, konstaterade jag med illa dold glädje vänd mot min barndomskompis Michael. Detta efter att jag fullständigt utklassat honom och de övriga i bowling under gårdagen. Jag var oslagbar och min hybris visste inga gränser. Att min teknik (gå fram till linjen och släpp ostrukturerat klotet med en duns) häcklats under spelets gång gjorde givetvis segern än sötare.

Senare besökte vi OrsaYran och jag valde att använda Michael som en mänsklig sköld i skydd mot gatumusikanter. Det finns få saker som skrämmer mig mer.

Vilovecka hos mamma och pappa

På vägen upp till Mora stannade pappa på Lappens gatukök i Hedemora och köpte oss varsin mosbricka med gurkmajonäs. Livet är underbart.

Tack

Inatt fick jag beröm av flera patienter. En patient som annars arbetar som sjuksköterska påstod att hon ville bli som jag. En annan fick mig att rodna.

Jag ville säga till dom att jag nyss själv varit inlagd, att jag vet hur fruktansvärt hemskt det kan vara, hur ont man kan ha, hur illa man kan må, hur ont nålen gör, hur det känns när droppet spänner under huden, hur ond personalen kan vara och hur man bara vill gråta, borra huvudet i kudden, försvinna.

Allt det ville jag säga till dom, men jag sa bara tack.


Innan jag blev sjuk.

Kairo

Nåja.

Även om jag aldrig kommer att återvända till Egypten har jag trots allt några fina minnen från resan (det är lätt att säga nu, när jag sitter tryggt i svärföräldrarnas hem och dricker vanligt te och äter vanliga smörgåsar i mina kirurgbyxor).

Jag har nu tillsammans med Barbiegänget dessutom bokat en ny resa om ett par veckor, till en europeisk favoritstad, som plåster på såren.