Jag saknar dig

Idag är det fyra år sen hon försvann och då känns det lite mer än vanligt.

Tar ni min katt tar jag självmord

Det finns ingen spontanitet inom mig. Åtminstone om man definierar spontanitet som en handling utan baktanke. 'Det ska gudarna veta', säger Anna Rosén, som även myntat uttrycket 'spontaniteten är död'. 'Den är inte bara död', brukar jag säga då. 'Den har aldrig existerat'.
Ända sedan barnsben har jag varit en strateg uti fingerspetsarna. Det ligger en tanke bakom varje enskild handling.

Ytterligare ett bevis på min, låt oss säga utomstående, beräknande förmåga hittades idag i en byrålåda. Två lappar skrivna av mig, till mina föräldrar, då jag var sju år gammal.

1)
Kattprotest

Anledning: Mamma och pappa vill göra sig av med en av våra katter.
Göra: Var som en ängel tills den dagen kommer.
Om det inte hjälper: Skrik, bråka.
Om det inte hjälper: Skolka, bli problembarn.
Sista nödlösning: Självmord (med myrmedel).

Undertecknat (med mitt namn)

2)
Nu rymmer jag!
Jag tenker vara borta hela natten. Jag behöver inte följa med till Gotland om det är så ni vill ha det. Skicka gärna mackor genom dörren. Eller en banan.

Hälsningar
ni vet vem

(Jag satt utanför ytterdörren i säkert en timme och väntade på den där bananen innan jag gick in).

Jag är inte död

Det är inte okej att göra sorti med Finland, fick jag höra. Det är inte okej att skriva om en Finlandskryssning och sedan aldrig skriva mer igen.

Till mina vänner, till mina fiender. Jag är inte död, tvärtom. Jag är mer levande än någonsin.

Hej Finland

Förra veckan var jag i Finland, eller åtminstone på finskt vatten. Kryssningar är inte min melodi, även om det var oerhört trevligt att träffa alla gamla kollegor från akutvårdsavdelningen igen.

Jag är överhuvudtaget inget stort fan av båtar. När jag befann mig ute på Nordatlanten tillsammans med Anna Rosén under hösten 2008 blev jag sjösjuk och kräktes i sminkväskan.

Man ser konstig ut under tiden

Lösögonfransarna jag skaffade i London för ett par helger sedan visade sig innebära ett mindre helvete. De påklistrade fransarna fastnade i mina egna på ett oerhört osmickrande vis. Efter upprepade försök att få bort dem med diverse substanser blev jag tvungen att klippa av mig allihop, även mina egna.
Lyckligtvis växer ögonfransar ut igen, men det tar mellan fyra till åtta veckor och man ser konstig ut under tiden.

Mimmi har ätit upp Folke

En personlig katastrof är nära förestående. Det är inte helt självklart att jag kommer kunna flyga till London på fredag. Mina försök att muta människor i min omgivning att köra mig till Dover-Calais, som i sången, har hittills varit fruktlösa. Och mitt i allt detta får jag veta att mitt tama får, Folke, blivit uppäten av Mimmi, även känd som min kusin tandläkaren. Det var för övrigt hon som brukade lura mig att bevittna den årliga fårslakten när vi var små. Jag grät och hon skrattade.

Vi sitter runt farmors matbord, min farmor, min kusin skogshuggaren och jag. Vi äter stekt salt sill med potatis och löksås.
- Jag ska gå till hagen och hälsa på Folke sen, säger jag.
- Det blir svårt, säger min kusin skogshuggaren.
- Svårt?
- Han är inte där.
- Inte där?
- Mimmi åt upp honom, svarar min kusin skogshuggaren utan att titta upp. Han fortsätter tugga sin sill med potatis och löksås.
- Och så var det med den saken, sa farmor.

Flyg mig genom aska, tack

I söndags, då jag faktiskt hade kunnat dra nytta av inställda flyg och avstängda luftrum, hände ingenting. Inget vulkanutbrott, ingen aska, ingenting. Istället fick jag släpa mina väskor ombord på planet som flög mig från London till Stockholm utan så mycket som en luftgrop.

Nu oroar jag mig för min flytt till London nästa vecka till följd av den Isländska vulkanen. Planen lyfter inte med fara för passagerarnas säkerhet, sägs det. Min säkerhet?

Jag undrar vad personalen på British Airways, eller något annat flygbolag, anser säkrast - att flyga genom lite aska eller att tvingas stanna på den svenska landsbygden och gifta sig med någon halvtjock bonde?

Glad Påsk

Påskhelgen har tillägnats ett högst tveksamt beteende från min sida. Inledningsvis åt jag blodpudding i ett försök att känna mig "mer levande". Jag har varit vegetarian i tio år.

Med en dåres vett gjorde jag senare en vansinnesåkning på sjön. Jag tjöt av skräckblandad förtjusning när isen brast bakom skotern. Två gäddor fick stryka livet till.

Löfte till farmor

Farmor ringde för att ge mig några "goda råd" inför den kommande flytten till London. Hon bad mig, som farmödrar gör, att sova ordentligt, äta, gå en kurs i matlagning "för Guds skull".

"Och du ska lova mig att inte vara så angelägen", sade hon strängt. "Att vara angelägen har aldrig gynnat någon".

Undernärd och könsstympad i nästa liv

Hata mig om ni vill (jag är lycklig)

Om jag skadade din kompis, skulle du hata mig då?

På ett par meters avstånd såg jag vänner till mitt x, de som valt att ta avstånd från mig och mina handlingar. Fiender.
Vi var alla uppklädda med drinkglas i hand. De stirrade och jag log.

Jag förstår mina fiender. Om någon slitit ut hjärtat på min kompis hade jag också stirrat.
Jag förstår dem men de förstår inte mig.

Mina fiender förstår inte att jag var tvungen. Jag var tvungen att ha den där engelsmannen.
De som sett honom förstår precis.

Engelsk byråkrati

när jag blir trött
arg
ledsen
tänker jag

tuffa till dig för fan!
sen
gör jag det

Prada ett nödvändigt ont

"Men oj vad dåligt du ser" konstaterade min optiker förvånat vid halvårskontrollen. Jag kunde inte se hennes bekymrade min där jag satt framför tavlan med oidentifierbara bokstäver, faktum är att jag inte kunde se någonting.

Jag har nu investerat i nya glasögon och linser, ett nödvändigt ont på en femsiffrig summa.


Mina nya, Prada, och jag kan se igen.

Brev till nyfikna

Det senaste halvåret har mitt liv gått från klarhet till klarhet.
Mitt liv är allt jag drömt.


Partners in crime och succén var given.

Snäll och ödmjuk för första gången

Min väninna berättar hänfört att hon träffat en ny kille som hon verkligen gillar. Men, säger hon, det här gången ska jag inte vara mig själv, jag ska vara snäll och ödmjuk.

Ingenting förändras

Ur min dagbok, 1990;
"När jag inte får som jag vill blir jag arg och gråter".

Onödigt men kul

Min bror och jag ägnade gårdagen åt att köra fast skotern på högst olämpliga ställen. Onödigt men kul var vår devis. Mindre underhållande tyckte pappa, som var den att skotta fram oss.

Två lyckade intervjuer

Jag vill berätta allt från början, vem han är, hur vi träffades.
Invigda vet, övriga får vänta.

Under min senaste vistelse i London avklarades två intervjuer, vilka både resulterade i erbjudande om anställning. Till min stora lättnad, skall erkännas, då jag avskytt att se min svit av enbart lyckade intervjuer brytas.

Snart flyttar jag.

Hej London

Med nyblekta tänder, vita som kaklet på Arlanda, åkte jag till London.

Spåret som leder till evigheten

Du kan ta det där spåret hem, sa pappa och pekade. Det är bara en mil. Själv tog han bilen.

Efter över två timmars längdskidåkning insåg jag att han lurat mig. Spåret var inte bara en mil. Det verkade snarast leda till evigheten.

Nu ligger jag utslagen i soffan. Pappa? Han sitter i en fåtölj och flinar.

Dröm eller mardröm?

Rummen i Barackens korridorer är fyllda. Jag är numera sambo med 20-30 män.

Rymdforskningen räddar mig

När tåg och bussar är inställda till följd av tidigare nämnda snökaos blir man tvungen att finna nya vägar. Idag upptäckte jag att det endast tar 25 minuter att gå från Baracken till jobbet om man tar genvägen genom centrum för rymdforskning.


Genvägen.

Växthuseffekt efterlyses

Jag önskar att engelsmannen vore här. Då skulle han få se på snökaos. Inställda tåg. Kollapsade byggnader. Jag är insnöad i Dalarna och ser inte ut att komma härifrån.

Vad hände egentligen med den där växthuseffekten som skulle värma upp vår jord, smälta polarisarna, leda till global uppvärmning? Var tog den vägen?

En dag

Sorgsna Vildingar står för tidernas filmcitat

Jag har sett den absolut magiska Where the Wild Things Are. En ensam pojke, uppenbart frustrerad över föräldrarnas frånvaro, seglar till Vildingarnas land där han utnämns till kung av sina nyvunna vänner.

Jag kan inte låta bli att älska hur de stora, sorgsna Vildingarna naivt sätter sin tilltro hos den lilla pojken i kattdräkt och med darr på rösten formulerar tidernas filmcitat; "Will you keep out all the sadness?"

118100 vet vem du är

Till 118100, Sveriges nummerupplysning, kan man skicka sms med i princip vilken fråga som helst och få svar. När Anna Rosén nyligen formulerade frågan alla undrat men ingen vågat ställa - "Vem är Hanna Jemth?" - fick hon följande sms tillbaka;

"118100 tror att Hanna Jemth är som ett snällt och trevligt litet barn. Hon gillar att hoppa studsmatta och leka i sandlådan helt enkelt."

Gårdagens middag

Amimox och semlor.

Krasch bom bang

Min dator har kraschat. Detsamma gäller mitt immunförsvar.
Efter veckor av jämmer och elände ansåg doktorn att mitt infektionsvärde var för högt och tillskrev mig en kur antibiotika.
Nio dagar och du skall bli en ny människa, sa doktorn.

Hur det skall gå för datorn är fortfarande oklart.

Mina nya bästisar!

Bekymmersfritt 80-tal

På 1980-talet var livet i det närmaste bekymmersfritt. Då handlade allt om vilka Barbiedockor man hade, eller vem som hann först ut till gungorna på dagis.

Jag vill somna bekymmersfritt i natt, utan hosta, muskelvärk, eller en tanke på stressmoment i form av arbetslöshet, bostadslöshet och engelska CV:n.

Sov gott.

Ett, två, tre, fyra...

Jag räknar hur många revben jag hostat sönder.

Vägrar äta duva

Jag har fått ett erbjudande om att uppleva "En kväll med kunglig glans" på Kungliga Slottet. Kungen och Drottningens bröllopsmeny från 1976, komponerad Werner Vögeli, serveras i anrik miljö.

Problemet är att det serverades duva på Kungaparets bröllopsmiddag för 34 år sedan. De prominenta gästerna tvingades äta fåglar närmast betraktade som skadedjur på T-Centralen! Som om inte det vore nog vill man nu alltså upprepa eländet genom att servera duva igen, och det till mig.

Jag fullkomligt vägrar att närvara.

Ta mig hit

Ingen kommer

Ingen hämtar cola light, juice eller hostmedicin. Det serveras varken te eller risifrutti.

Bristen på service i Baracken är häpnadsväckande. Här ligger jag, fullständigt kraftlös i min säng, och ropar för allt vad strupen håller mellan hostattackerna, men ingen kommer.

Sorg och elände helt i min smak

Jag har sett 'The Road' två gånger den senaste veckan. Ett utmärkt sätt att spendera sin tid, om man frågar mig.

Det ska bli spännande att se om filmen, som är baserad på en roman av den finstämde Cormac McCarthy, vinner några Oscars. Filmatiseringen av hans roman 'No Country for Old Men' blev ju som bekant en succé.

"Jag brinner"

Vi hade precis ätit semlor till levande ljus. I min iver att demonstrera nya iPhone-applikationer för pappa lutade jag mig över bordet.

Först kände jag inte lukten av bränt tyg. Det var när armen intensivt började hetta jag insåg fullbordat faktum, jag stod i lågor.

"Jag brinner", ropade jag förvånat varpå mamma gav ifrån sig ett gällt skri och kastade sig tvärs över bordet för att komma till min undsättning.

"Det är i stunder som denna man önskar att man var snabbare framme med kameran", konstaterade pappa.


Före.


Efter.

Svunna tider

Lite sol, sand och semester vore inte helt fel just nu.

Det räcker

I onsdags började det snöa igen. I liten klänning och höga klackar fick jag pulsa genom ett hav av snö för att ta mig till Svenska Spelgalan på Berns.

När jag vaknade torsdag morgon tog jag mig nästan inte ut ur Baracken.

På torsdag eftermiddag var jag fullständigt inplogad.

Händelser som skakat världen

Det finns naturligtvis varken tv eller tv-uttag där jag bor.
Av den anledningen tillbringar jag kvällarna med att på datorn plöja igenom den 27 timmar långa DVD-encyklopedi min bror gett mig i julklapp.

"Händelser som skakat världen?" sa min vän med tveksamhet på rösten.
"Hela 27 timmars speltid!" svarade jag upprymt.
Min vän suckade.
"27 timmar täcker ingenting", konstaterade han uppgivet. "Hur länge var du inte ihop med ditt x?"

Tema: Oj, jag har visst kommit fel

Temat på min väninnas inflyttningsfest som hölls under gårdagen gav utrymme för fri tolkning.

"Oj, jag har visst kommit fel", sa vi som varit ambitiösa, klädda i vad som naturligt inte associeras till festligheter, och skålade.

Kvällen kom dock att sluta med att jag på sätt och vis kom fel på riktigt, då jag av någon outgrundlig anledning somnade på en soffa i Danderyd trots att jag skulle till Stureplan och dansa. Sist jag somnade på en soffa i Danderyd tog det mig tre dagar att komma därifrån.



Diadem: Lacoste
Piké: Lacoste
Kjol: Stella McCartney for Adidas
Racket och skor: Prince

Jag fick frågan om jag "verkligen ser ut sådär" när jag spelar tennis.
Var det någon som trodde något annat?

Framtiden stavas formklippta buxbomhäckar

Ikväll har jag och Anna Rosén upprättat strukturerade planer över våra liv.

Planerna har för enkelhetens skull delats upp i en kortsiktig och en långsiktig del, samt en planeringsperiod motsvarande år 2010, vårt år, däremellan.

Förutom allt jag förväntar mig av det nya året ser jag särskilt fram emot två av punkterna i den långsiktiga planeringen - att skaffa en trädgård med formklippta buxbomhäckar och att gå på hästpolo iklädd stor hatt.

Huset som inte finns

Eftersom Baracken saknar adress och därmed officiellt inte existerar har jag blivit tvungen att skriva mig hos mina föräldrar för att kunna ta emot post. Efter sju år på flykt är jag Morabo igen.

"Jag har ingen adress", förklarade jag högtidligt när frågan om var jag bor kom upp. "Huset jag bor i finns inte".

Mina kollegor hade redan då jag nämnt "barack" och "inget varmvatten, ibland inget vatten alls" lagt sig till med misstänkta ansiktsuttryck. Nu såg de bara skrämda ut.

"Officiellt", skyndade jag mig att lägga till, men det var redan försent. Det var tydligt att deras nya, till synes normalfungerande och ambitiösa kollega var galen.

Hemma värst

Helvetet är ett ställe dit man åker för att vila upp sig efter att man bott i Baracken.

En perfekt inslagning

Mitt plan till London blev inställt i onsdags på grund av snökaos.
Ett snökaos jag senare kom att bevittna. Ett snökaos inte av denna värld.

Jag kom slutligen iväg och fram, om än i ett annat plan, och fick förmånen att fira min 27:e födelsedag på det mest fantastiska vis.

"I never wrapped a package before", sa Han och räckte mig ett tungt, inslaget i silverpapper.
Det kanske syntes, men ändå var det den mest perfekta inslagning jag någonsin sett.

Födelsedagens förmiddag spenderades på en underbar pub på den engelska landsbygden för att mot kvällen övergå i bowling, middag, drinkar och klubbliv med vänner i city.

Utöver födelsedagsfirande har Londonvistelsen bjudit både på familjemiddag, hemmakväll, Avatar och förstaklassig shopping. Man har alltså all rätt att vara avundsjuk på mig.




Titta där, borta vid träden, snökaos.

Äsch, jag drar till London istället.

Status

Varmvattnet är ur funktion.
Jag har tryckt ner mina frusna fötter i en skurhink med halvljummet vatten från vattenkokaren.
Suboptimalt.

I Baracken trivs man bäst då man inte är där

En vecka har gått sedan jag flyttade från fyra meter i tak på Döbelnsgatan till en student-barack utan fungerande vatten bakom Tekniska Högskolan.

"Det är allt eller inget", sa min väninna och skrattade.

De första dagarna efter flytten trivdes jag riktigt bra med att bo i Baracken. Möjligen kan det ha berott på att jag inte var där, eftersom jag då sista kartongen var buren omedelbart flydde till mina föräldrar i Mora. De har åtminstone en fungerande jacuzzi.

Den som myntade devisen "Borta bra men hemma bäst" bodde inte i Baracken. Det är helt klart nu.


SO OVER IT. Min flytt-t-shirt.

Den magiska gränsen

I natt ska det bli -44°C i Särna. Gränsen för om man vill leva eller dö går ungefär där.

Jag kommer inte se ett skit

Mina vänner diskuterar Avatar på Facebook. Några har sett den i 3D och tycker att den är magisk.

"Gissa vem som ska se den på IMAX i London?", skryter jag varpå en av mina vänner rättar mig med kommentaren; "Hanna, du kommer inte se ett skit, du kommer ju hångla hela tiden".

Dagens upptäckt

Man kan aldrig ha för många skor, bara för lite plats.