Sjungande älg i Hyde Park

Landade torsdag kväll i London. Trots att jag besitter en förbluffande formuleringsförmåga saknas ord för att beskriva min helg.

Ett försök.

Ägnade delar av helgen åt högst avancerad shopping. Råkade som av en händelse bli hårmodell på Selfridges där en ny locktång demonstrerades. Då jag övertygade julstressade Londonbor om att mitt tunna, Skandinaviska hår aldrig blivit bättre än med just denna locktång ville alla ha en!

Hur beskriver man en perfekt helg?

Köpte en ny väska. Drack Frappucinos och Gingerbread Lattes på Starbucks. Åt japanskt, japanskt, indiskt (!), japanskt. Såg en sjungande älg i Hyde Park. Bevittnade en fantastisk show som fick mig att skratta och gråta. Träffade underbara människor.

Men bäst av allt, under en föreställning på IMAX delade jag popcorn med någon speciell.

Flanellskjorta 895:-

Om jag varit modebloggare hade jag utan tvekan publicerat en bild där jag poserar i min nya flanellskjorta från Acne. Nu tvekar jag.

Upp om fyra timmar

Jag skulle egentligen hem och sova efter jobbet men hamnade oförhappandes på ett event med goodie-bags och fri bar. Tack för champagnen Fredrika, redaktionschef och fotografansvarig på Finest.se!




Karolina Lassbo.

Tienne Jonback, Fredrika Johnson och jag.

Allt är en tävling

Någon hittas, till synes medvetslös. Du kontrollerar medvetande, andning, puls. Hjärt-lungräddning påbörjas, trettio bröstkompressioner följt av två inblåsningar.

Idag har jag haft övning i hjärt-lungräddning. Jag skrek ut min glädje när mätaren kopplad till övningsdockan visade att jag hade högst procent korrekta kompressioner (98%) av alla närvarande kollegor.

"Hanna, det är ingen tävling", sa en av kollegorna.

"Allt är en tävling", väste jag.

Många företag erbjuder sina anställda kurser i hjärt-lungräddning. Jag minns när jag för snart tio år sedan arbetade på McDonald's och (tillsammans med andra hårt sminkade tjejer från kassalinjen) övade kompressioner och inblåsningar. Senare blev jag sjuksköterska inom psykiatrin och hjärt-lungräddningen var i stort sett den samma, bortsett från att kvaliteten höjdes och en halvautomatisk defibrillator introducerades. Samma halvautomatiska defibrillator, som smidigt ger muntliga instruktioner och själv analyserar patientens hjärtrytm, användes på den akutvårdsavdelning jag nyligen lämnade. Det är samma typ av defibrillator som numera finns i utvalda taxibilar. ("Tryggt", som en kollega sarkastiskt uttryckte det. "Nu ska taxichauffören som inte ens hittar till rätt adress rädda mitt liv också".)

Annat är det på min nuvarande arbetsplats. Där räddar vi liv, och vi gör det inte med en smidig halvautomatisk historia utan med en manuell defibrillator vilken kräver högst förfinade kunskaper i arytmitolkning. Jag måste alltså själv tolka patientens hjärtrytm manuellt och därefter avgöra om jag vill skjuta 150 Joule genom dennes kropp eller ej.

Jag har aldrig arbetat på hjärtavdelning och således aldrig behövt tolka hjärtrytm tidigare. När mina kursare fantiserat om förmaksflimmer har jag suttit i stödsamtal med självmordsbenägna eller stoppat blödningar från diverse kroppshålor. Pressen jag kände under dagens övning i hjärt-lungräddning visste därför inga gränser och imorgon står jag vid stadsbibliotekets portar när de öppnar för att låna varenda bok om arytmitolkning. Jag vill vara bäst på det också.




Kul på jobbet.

Mitt livs höjdpunkt

Mina topp 3 dumpningsrepliker:

1. Alla har vi ett mål med livet och du är inte mitt.
2. Tack för tiden. Det var roligt ibland.
3. Att bli ihop med dig är inte det bästa jag gjort. Men att göra slut med dig, det är mitt livs höjdpunkt.

Igår

Vad ska det bli av mig?

Pappa ringde, undrade om jag överlevt gårdagens utflyttningsdrink. Jotack.
"Känner jag dig rätt var du säkert inte hemma förrän tre", kommenterade han.
"Snarare fem", svarade jag.
Jag hörde honom sucka genom luren.
"Vad ska det bli av dig när du blir stor, egentligen?"

Kära Robinson

En ny omgång av Robinson har börjat sändas på tv 4. Jag är inte en av deltagarna, vilket kan tyckas märkligt med tanke på det informativa brev jag skickade till de ansvariga i våras.

Kära Robinson,

Jag har legat fastspänd bredvid ett lik. Jag har sprungit in i en förmodligen döv, men i högsta grad levande, älg. Jag har spelat Fia med knuff mot yxmördare. Människor i min närhet säger att saker har en konstig förmåga att hända just mig.

Jag är excentrisk, lycklig, levande och tycker att Robinson borde hända just mig, just nu. Jag behöver en fysisk och psykisk utmaning som skakar om mig, sätter mig på prov. Eftersom jag är en extrem tävlingsmänniska vill jag vinna mer än alla andra. Inget skulle få mig att ge upp, varken svält, träsk eller hemlängtan. Kasta mig in i det mörkaste, kallaste och lerigaste träsket och mina chanser att vinna blir ännu större!

Jag är född och uppvuxen i Mora men bor sedan några år tillbaka i en vit lägenhet med fyra meter till tak i Stockholms innerstad. På fritiden spelar jag tennis, springer halvmaraton och festar med mina vänner.

Jag kan både hugga ved och prata handväskor för tjugotusen vilket gör mig till den perfekta deltagaren i ett socialt överlevnadsspel. Jag är uppväxt i skogen, kan fiska och skjuta, men är även en mästare på att gå i höga klackar och bära kortkort.

Somliga anser att jag har kontroversiella åsikter. När jag får höra det njuter jag i hemlighet, ler inombords. Det är skönt att skaka omvärlden.

Jag äter fisk men inte kött. En dag för tio år sedan i gymnasieskolans matsal sköt jag undan tallriken och deklarerade att jag aldrig mer skulle äta kött. Så var det med den saken. Man kan ju tycka att jag borde ha vant mig vid det här laget, men det är förbannat hur jag saknar den där korvmackan ibland.

Jag beskrivs som en snäll människa. Ambitiös. Inte särskilt falsk heller, jag är en god vän som bryr mig och skickar egentillverkade julkort varje år trots att mina vänner aldrig finner tid att skicka några tillbaka. Men får jag chansen att läsa någons dagbok kanske jag gör det...

Hälsningar Hanna

Vuxen

Jag har börjat måla tånaglarna regelbundet och uppskatta choklad med 70% kakaohalt. Två tydliga tecken på att man blivit vuxen.
Och hur jävla obehagligt som helst.


Inte nyligen.

Blås mig

Den som anser det vara för dyrt att gå till frisören har inte varit hos rätt sådan. Jag är villig att betala nästan vad som helst för professionell tvätt och fön, utan att ens klippa mig! Har man en gång gått med sitt tunna, flygiga hår till Corinne & Friends och sett resultatet, då vill man bara tillbaka.


'Jag älskar min frisör' var hennes första, och enda, tanke.

Ser grannen syner?

Prinsen är försvunnen. Enligt grannen Abrahamsson, Moras lokala medium, har min stiliga svarta hankatt fallit offer för ett rovdjur.

Jag undrar hur Abrahamsson kan veta det här. Är det en känsla han har? Ser han syner?
Förhoppningsvis gissar han bara.

När Prinsen kommer hem blir det utegångsförbud för hans del.


Snart innekatt.

Jag bloggar efter busstidtabellen

Sedan mitt internet abrupt rycktes från mig lever jag under ständig press. Jag kan nämligen bara blogga/kolla min Facebook/lyssna på Spotify när Westins buss står parkerad utanför huset med sitt minst sagt långsamma WLAN. När bussen drar försvinner min uppkoppling med den.

Allt för att jävlas

Man gör nya upptäckter varje dag.

Som idag, till exempel, då jag upptäckte att mitt x stulit Ikea-kassarna som man bär tvätt i.

Inte för att jag är en person som tvättar. Men ändå.

Jag mötte Bingo

Det bästa med gårdagens premiärvisning av den andra filmen i Twilight-serien, New Moon, var inte de välfyllda goodie-bagsen eller den goda maten på efterfesten. Det bästa var att få njuta av Robert Pattinsons uppenbarelse med vetskapen om att jag träffar en kille som är ett strå vassare.

Efter filmen fick jag möjlighet att byta ett par ord med en strålande Bingo Rimér, som glatt berättade att han i och med Katrin Zytomierskas graviditet snart kan titulera sig tvåbarnsfar.

Det fotograferades och intervjuades en del igår. Förhoppningsvis kommer ett av mina kontroversiella svar göra många av er upprörda.

Hälsningar från London

Mitt x gjorde jobbet åt mig

Jag möttes av ett märkvärdigt eko när jag öppnade dörren till min lägenhet igår kväll. Något var sig inte likt. Jag tände lampan i hallen och mina farhågor besannades. Mitt x (vars hjärta och stolthet jag så uppenbart krossat) hade tagit sig in i lägenheten och stulit i princip alla inventarier, inklusive modem och tv-boxer!

Först började jag gråta hejdlöst. Inte för att jag såg en framtid utan internet, nej, utan för att mitt x varit inne i lägenheten utan mitt tillstånd och rört vid mina saker. Dagboken låg framme, jag vet inte om han läst den, igen.

Mitt x vill förstås såra mig, få mig att gråta. Det lyckades. I sådär fem minuter. Sedan pratade jag i telefon med några människor som betyder mer för mig än vad han någonsin har gjort och tårar blev till skratt.

Tack, x , för att jag slipper bära så mycket möbler när jag flyttar härifrån, du har gjort jobbet åt mig!

Tusen tack!

Idag fick jag ett halsband av mina fantastiska kollegor på akutvårdsavdelningen (som jag nu lämnar för nya uppdrag).

Halsbandets ena berlock går att öppna och tanken är att man skall fylla den med sina drömmar (svindlande trädgård med klippa buxbomhäckar, gå på hästpolo iklädd stor hatt osv). Den andra berlockern har inskriptionen

älskad och trygg
skapad för stora ting

En karikatyr skissad av någon på droger

'Det enda som spelar någon roll är hur du ser ut', sa min väninna och jag tog henne på orden.

Under flera års tid har mitt passfoto besvärat mig. Den halvleende personen med stripigt hår och onoppade ögonbryn à 2004 gör mig inte rättvisa. Jag blev rentav häcklad av Barbiegänget när vi jämförde pass under vår resa till Barcelona i somras. 'Hur ser du ut egentligen'? undrade den ena. 'Det är sjukt', sa den andra.

Jag skaffade ett nytt pass förra veckan. I nyfönat hår och partymakeup väntade jag åtskilliga timmar hos polisen för att äntligen få ta vad jag trodde skulle bli ett avundsvärd foto. Ett foto som skulle få mina väninnors foton att blekna i jämförelse.

Det blev det inte. Fotot blev om möjligt en värre katastrof än det tidigare. Mitt ansikte ser ut som en karikatyr skissad av någon på droger. Mitt huvud är stort, mina ögon små, jag ser ut som en seriefigur men jag vet inte vem!

'Nåja', konstaterade väninnan i ett försök att trösta mig. 'Dina ögonbryn är ju noppade iallafall'.

Ätstörning?

Apropå kommentaren ett par inlägg ner; kan någon verkligen tro att jag lider av en ätstörning? Jag ler åt tanken.
Ingen som sett mig äta, iallafall.

Jag äter ibland, även om det mest är hämtmat, som ikväll.
Kanske kan ett alltför stort intag av sushi klassas som ätstörning?

Sanningarnas afton

"Du ska veta att jag ogillar dig som fan, men din blogg är ju bra iallafall", erkände en manlig kollega under gårdagens personalfest.

Själv stegade jag fram till en av kolorektalkirurgerna och lät honom veta att han är dryg (men kompetent). En kommentar som tog mig halva kvällen att försöka släta över.

Jag kommer att sakna det här gänget när jag slutar nästa vecka!


Jag valde att ha en enkel tarantella på huvudet.


Andra var mer kreativa.


Mannen i den vita hatten satt vid mitt bord.


Anna - en mentor.


I dimman.


Se så kul vi har!


Indiana Jones går hem.

Jag ska köpa väska för pengarna

Lägenheten är såld. Om två månader är jag hemlös. Hemlös med en ny, snygg väska.

Finbesök fredag morgon

Axel.

Helgen i bilder

Hos Corinne & Friends serveras det vin på fredagarna.


Marulk på Gondolen.


Hej hej!


Sashimi på Pontus!

Café Opera långt efter läggdags.

Vill till Bjurö klubb

Kvällens Laleh-konsert på Scalateatern var fantastisk. Med värme, smittande skratt, några ohörbara ord på persiska och någon slags magisk intimitet avbröt hon sig själv mitt i en låt för att kliva av scenen och hämta kamomillte till ett barn i publiken som hostade.

Har ni hört Bjurö klubb? Lyssna på texten, som är svensk världsklass.

Vill du bo hos mig?

Jag säljer min älskade lägenhet, kolla!

Målgången

Teknikens under! Om ni klickar på den här länken, söker på mitt namn och tittar noga kan ni för en millisekund se mig, förstörd, springa i mål på Hässelbyloppet.

Jag ser ofrånkomligt gravid ut

Jag har idag köpt mig en fantastisk, glitterbeströdd klänning som andas 80-tal tack vare sina puffiga axelvaddar. Dessvärre är den svårburen, då den både är kort och tight. Jag ser ofrånkomligt gravid ut i den, något jag kan försäkra er att jag inte är.

Bör jag lämna tillbaka den? (Den hänger väldigt fint i garderoben).

Plötsligt händer det

Sällan, mycket sällan, sker aktivitet som skulle kunna liknas vid matlagning i mitt kök. Titta noga på bilden. Där, på skärbrädan, kan man faktiskt se basilika som jag har hackat alldeles själv.

51:29

Efter att ha löpt i ett stadigt 5-minuterstempo (5 minuter per kilometer) fram till femkilometersmarkeringen tog krafterna slut. Benen blev fullkomligt stumma och andningen ansträngd som hos en lungsjuk. Vid sex kilometer ville jag gråta. Eller dö. Eller gå, vilket vore en orimlighet värre än allt annat.

Jag fortsatte envist, om än i ett något långsammare tempo, med tanken på att sju-åtta-och niokilometersmarkeringarna snart skulle uppenbara sig och därmed påminna mig om att även Hässelbyloppet har ett slut.

Ironiskt nog missade jag av utmattning markeringarna både vid sju och åtta kilometer vilket gjorde att sträckan mellan sex och nio kilometer kändes oerhört lång. När jag mäkta förvånad fick syn på niokilomersmarkeringen blev jag exalterad, tog i som fan, och spurtade in på personbästa.

Att gå vidare

Folke, den lössläppte baggen jag berättade om i somras, är kär på nytt. Från att ha varit förälskad i både fel art och kön, kusinens jakthundar, har han nu belåtet funnit sig en en tillvaro i hagen tillsammans med tre stiliga tackor.

"Folke har gjort som du", sade farmor och flinade. "Han har gått vidare..."

Hejdå?

Länge har jag suttit framför skärmen och tittat på länken "Ta bort blogg" under Inställningar. Ännu har jag inte vågat klicka på den.

Men ni ska veta att tanken finns.

Dagens i-landsproblem: tandställning

"Jag får skavsår när jag umgås mer er", konstaterade Karin efter att hon skrattat så tårarna sprutat.

Tävlingsmänniskan

Det finns en sak som är bättre än att slå sig själv. Att slå andra.
Idag lyckades jag slå hela 4047 stycken.

En vädjan till gemensamma bekanta

Det börjar gå upp för mig att det inte bara är mitt ex jag har gjort slut med. Nej, det tycks röra sig om åtminstone ett par busslaster till, iallafall om man ser till mitt sjunkande antal vänner på Facebook.
Om ni tycker att jag gjort fel, radera mig. Jag vet så mycket bättre.

Svansjön och jag

Mina applåder under gårdagens besök på Kungliga Operan gav mig i det närmaste träningsvärk. Vilken fantastisk föreställning!

Från andra radens fond tyckte jag mig inse, förvisso efter ett par glas vin i kroppen, att den kvinnliga ensemblen i Svansjön påminner om de tjejer som rör sig runt Stureplan en lördagskväll. Förföriska, bländande, alla klädda i samma outfit.

Aldrig har jag moppat som nu

Tänk er att någon häller ut minderalpuder över ert golv, överallt, varje morgon. Det är så jag har det, med skillnaden att det inte är mineralpuder som täcker valnötsplankorna, det är byggdamm.

Storbröstade sämre på matte

Jag njuter av att se Annica Dahlström, professor i histologi och neurobiologi, göra mos av feministpolitikern Birgitta Ohlsson i Malous morgonprogram på tv4 denna förmiddag. Forskning som visar att storbröstade kvinnor är sämre på matematik och att män inte bör ta hand om sina barn får mig att jubla. Det blir inte sämre av att Dahlström avslutar debatten med att försvara den minst sagt omdebatterade Hollywoodfrun Anna Anka!

Mitt ex läste min dagbok innan han drog

BMI i stigande

Problemet med att vara singel är att det inte finns någon som hindrar en från att trycka i sig en hel påse (10-15) kanelbullar. På mindre än femton minuter.

Mordhotad

Beräknande är inte att promenera från jobbet till tåget med nycklarna likt knogjärn i handen. Beräknande är att låta vantarna ligga kvar i väskan trots att det är kallt, med tanken att förövarens DNA skall fastna under naglarna i händelse av överfall.
Come and get me.

En bit Brie

Såg precis en råtta stor som en tax nere på gatan och blev exalterad. Kastade tanklöst ner en bit Brie men ångrade mig i samma stund.

Jag skulle ha nöjt med mig med en vanlig bit hushållsost.

Krigstider

Att radera en vän på Facebook känns i dessa dagar som ett högst officiellt sätt att avsluta en lång vänskap.
Om man dessutom raderar alla vännens vänner, ja, då ber man om bråk.

55:15

Om man bortser från det faktum att jag före start satte mig på en brännässelbuske när jag skulle kissa så flöt allt enligt förväntat.

Vilat mig i form

Det blev en väldigt kort paus. Jag måste erkänna en sak.

Imorgon springer jag Tjejmilen från första startled. Dessvärre har jag mest sippat rosévin under sommaren. Jag säger som min pappa när han mötte Jonas Björkman i en vänskapsmatch i tennis; jag har vilat mig i form.

Tillfälligt avbrott

Det finns personer jag beundrar som mår dåligt över att jag viker ut mitt liv på bloggen. Extra illa anses det vara nu, när det har hänt minst sagt omtumlande saker i mitt privatliv. Med hänsyn till dessa personer tar jag en paus.

Förlåt

Igår började jag gråta på Storstad. Jag hulkade högljutt och sminket rann. En stackars skrämd servitör kom till min undsättning med en tygservett i vilken jag snöt mig.

Ingen ska behöva hulka högljutt på Storstad. Ingen ska behöva snyta sig i en tygservett.

Välkommen till verkligheten

Den som spyr efter att ha druckit en flaska rom och sedan fortsätter dricka har min beundran, sa Anna Rosén den sista natten i Barcelona och det var ungefär där någonstans det spårade ur.

Mitt liv är numera som en säsongsavslutning i en såpopera, mycket drama, fortsättning följer...

Halsningar fran Barcelona

Klockan ar framat sju pa morgonen och Barbieganget har precis rullat in pa lyxhotellet efter en natt fylld av dans och Mojitos. Avundsjuka ar en adekvat kansla hos er andra.

Nu

Startgrupp 1

Om drygt två veckor ska jag springa Tjejmilen och min form är inte vad den borde. Efter en traumatisk sjukhusvistelse (jag kommer beskylla de där Egypterna för allt möjligt under en lång tid framöver) och ett ständigt flackande mellan olika lägenheter (min stamrenoveras) har orken tagit slut.

Därför är det extra kul att läsa startbeviset som i dagarna skickats ut där det med svartmarkerad text står "OBS! Starta ej i grupp 2 eller 3 om du inte är verkligt vältränad."

Extra kul då jag blivit placerad i startgrupp 1.