Dagens stilförebild

Har man en skruv lös så bör man skruva fast den i högklackat och minikjol.
Bilden kommer från BoreMe.

Tillägnat den som aldrig tidigare hört talas om någonting liknande

Jag är osäker på om det var rådjuret som sprang in i mig, eller om det var jag som cyklade in i rådjuret.
En krock blev det, i vilket fall.

Jag önskar att...

Enligt Aftonbladet kommer den som är vaken tidigt (alternativt lägger sig sent) kunna se över hundra stjärnfall i timmen vid stjärnklart väder.

Kometen Temple-Tuttle har för 33 år sedan, på grund av sedvanlig upphettning från solen under sitt kretsande kring denna, tappat spillror. Det är dessa spillor som bäst i gryningstid den 19 November 2006 kan ses som stjärnfall då de träffar jordens atmosfär och brinner upp.
Fabulous!

Han skickade en länk

På med ljudet! Den här killen får mig att le!

"Jemth"

Bilden ovan är det fantastiska resultat jag fick vid en bildsökning på Google.
Hon ser ut som Paris Hilton, men hon heter Jemth.

Jag borde åka limosin till jobbet

Tidigt i morse, vid den tidpunkt då de som inte jobbar helg lämnade krogen, slog jag i backen. En isfläck bakom Biomedicinskt Centrum fick mig att flyga av cykeln i hög hastighet. Ett par sekunder senare fann jag mig själv ligga svärande på asfalten med tårarna brännande under ögonlocken.

Fan i helvete. Fan i helvete. Jag borde åka limosin till jobbet, inte cykla. Fan i helvete.

Vänster handled gjorde rejält ont och höger knä sved. Då jag upptäckte att det hade gått hål på mina finaste jeans kunde jag inte längre hålla tillbaka tårarna. Jag började störtgrina, som en unge, i min olycka. Världen var fullständigt hopplös, just där och då, och jag önskade att någon kunde komma och rädda mig. Genom hålet i jeansen såg jag hur knät blödde.

Efter en kort stund av självömkan reste jag mig, förstod att jeansen är mer rockiga med hål i och cyklade vidare. Jag gjorde som jag gör - bröt ihop och gick vidare.

Distal smärta

Jag blev just biten i fingret.

Taxichaufförens syster är smart

Älggasquen, Norrlands nation, 2006.


Nog för att sittningen hade tema Tyskland, men jag tror att Gustav rockar, inte gör Hitler-hälsning.

Taxichauffören var, då han insåg att jag målade naglarna, vänlig nog att påtala varje gupp i vägen under min och mina vänners färd mot fördrinken i lördags.

"Nu kommer det ett gupp igen", hojtade han och skrattade gott. "Min syster brukar sminka sig i bussen på väg till skolan".
"Din syster är smart", svarade jag.

Fördrink bjöds hos Staffan, där ett gäng killar i kostym samt några tjejer* valt att mötas inför den stundande sittningen. Hunden Morris fanns på plats och hans närvaro gjorde mig upprymd.

"Du är underbar", sa jag till honom.
Han tittade på mig med de oskyldiga ögonen hos en hund, viftade på svansen och dreglade lite.
"Jag älskar dig", fortsatte jag. "En dag när jag inte har klänning ska jag leka med dig!"



Morris verkade sugen på Torgny.


K med partyglaset. En trött Björn i bakgrunden.

Älggasquesittningen förflöt senare med förrätt, huvudrätt, efterrätt samt snapsvisor, tal och ett uppträdande av frivoltande Super Mario Bros-imitatörer. Arrangörerna skall ha tack för den ypperliga bordsplaceringen då jag enbart hade favoritmänniskor runt omkring mig.



Jag och Björn.


Malin och Jens.


Jag hann nästan dö av svält innan maten kom.
Gustav försökte äta servett.

Efter middagen förvandlades Gamla delen till ett fantastiskt disco. I Nya delen spelade Petter, vilket av osäkra källor sägs ha bidragit till en hätsk stämning och ett par misshandelsfall. Någon ramlade i spiraltrappan ner till Alternativkammaren, men det var inte jag.

Sammanfattningsvis; kvällen var fabulous, men i egenskap av skallskadad kändes det ändå helt okej att gå hem när klockan var slagen. Precis innan jag dansade ut genom portarna på Norrlands hann jag smaka Eugéne de Beauharnais gröna drink samt imponeras av hans medaljer, och kvällen blev därmed fulländad.



"Känner vi dom där?"


"Om vi gör såhär kanske ingen ser oss?"


Petter. Och en massa händer.

* = Hangarounds.

Dagen då jag mötte döden

Vi blev polare där på podiet, jag och döden.
Jag berättade alla mina hemlisar...


... och han blev dödsförskräckt...

Maj var inte rätt svar

Jag föll till marken, på ungefär samma sätt som min finaste skål, och slog bakhuvudet buckligt* i helgen.
På akuten konstaterades att jag ådragit mig en kraftig hjärnskakning.

Efter fallet hade jag uppriktiga svårigheter med balansen, vilket fick mig att fortsätta trilla. Det var i samband med detta mina armar och ben erhöll en distinkt blå nyans som tycks vägra försvinna.

Jag ser ut som ett stort blåmärke och kommer troligtvis göra det även på lördagens Älggask. Illa.

En natt under observation på akuten är onekligen en annorlunda upplevelse. Personalen lyste mig i ögonen och ställde, för tidpunkten, svåra frågor. Jag visste inte vilken månad det var, men gissade på Maj eftersom jag bar en tunn brun-vit wrapklänning från Zara.

Hädanefter ska jag klä mig efter årstiden.
Maj var inte rätt svar.

* = "Här har du en stor bula. Och här. Och här." sa akutläkaren och skickade mig på skallröntgen. "Det känns ju för fan som om du har en puckelpist på huvudet!" sa min bror.