Jag mötte mig själv på tåget

Jag packade tennisväskan med julklappar och tog tåget till Mora.

Någonstans mellan Insjön och Rättvik, där allt man ser genom tågfönstren är skog, klev ett party ombord.
Partyt, som inte var av denna värld, väckte mig brutalt ur en djup sömn med drömmar om hjärtstopp och blodtransfusioner. Dess deltagare bar partyhattar och i händerna höll de hb-fyllda plastmuggar. En gissning säger mig att de nyss fyllt fjorton.
Genom tågvagnen skrek deras gälla tonårsröster hejarramsor av det slag man inte sällan hör på hockeymatcher, om än något mer tillspetsade.

Johan har däckat. Tja-la-la-la-laaa. Johan har däckat. Tjaaa-la-la-la-la-la.

Efter att ramsorna sjungits obehagligt många gånger blev jag trött, oändligt trött.
Och när tröttheten så sakteliga övergick till irritation ville jag högt skrika svordomar åt någon för att bli av med den. Jag tittade mig omkring efter någon som kunde tänkas vara tillräckligt nykter för att uppfatta en reprimand.

Snett framför mig kräktes en berusad fjortonårig flicka i en sj-påse. Kort därefter tog hon en ny klunk hb ur sin plastmugg och stämde in i de övrigas skrik. Hon var helt klart irriterande.
Jag lutade mig framåt, tog sats. Just då jag skulle slänga ur mig ett par sanningens ord tittade hon upp på mig och brast ut i ett fullständigt bedårande tandställningsförgyllt leende. I samma ögonblick försvann all irritation och insikten att man skall leva som man lär sjönk in.