Jag var en förmodad hoppare

I höstas hade personalen på akutmottagningen i Huddinge traumaträning och jag var deras markör, offret. En duktig kollega hade sminkat mig blek, blå och röd vilket indikerade att jag drabbats av diverse revbensfrakturer, en instabil bäckenfraktur samt en skallskada. Om jag inte minns fel hade jag en ruptur på mjälten också. Enligt ambulanspersonalen som rapporterade in mig hade jag hittats livlös under en balkong, jag var en förmodad hoppare.
Uppdraget i sig var enkelt, jag skulle endast ligga stilla med slutna ögon och mumla vid smärtstimulering. Det svåra var att dagen efter i personalrummet möta de kollegor som klippt av mig kläderna och sett mig i bara trosor.


Krya på dig, sa överläkaren när han mötte mig i hissen efteråt.