3:30:38

Jag är ingen skidåkare, det är helt klart nu. Att jag skulle ta mig i mål var det dock aldrig något tvivel om, trots bakhala skidor, trasiga spår och tanter liggande i backarna. Har man gett sig in i leken får man leken tåla, som det så vackert heter.

Första milen var fruktansvärt bakhal, vid första kontrollen i Hökberg var jag tvungen att lämna in skidorna för omvallning. När jag efter tre och en halv timme kom i mål hade jag så ont i kroppen att jag inte kände glädje över att vara framme, nej, jag kände snarare besvikelse över att inte avlida på plats.
"Kör mig till kapellet", sa jag till pappa när han hämtade upp mig i målfållan. "Det är över nu, livet".

När jag kom hem kräktes jag av utmattning, och som om inte det vore nog upptäckte jag en stor tova i håret, omöjlig att reda ut. Mamma fick ta fram saxen och jag avslutade min dag som Tjejvaseåkare gråtande och tunnhårig.


Fy fan.