51:29

Efter att ha löpt i ett stadigt 5-minuterstempo (5 minuter per kilometer) fram till femkilometersmarkeringen tog krafterna slut. Benen blev fullkomligt stumma och andningen ansträngd som hos en lungsjuk. Vid sex kilometer ville jag gråta. Eller dö. Eller gå, vilket vore en orimlighet värre än allt annat.

Jag fortsatte envist, om än i ett något långsammare tempo, med tanken på att sju-åtta-och niokilometersmarkeringarna snart skulle uppenbara sig och därmed påminna mig om att även Hässelbyloppet har ett slut.

Ironiskt nog missade jag av utmattning markeringarna både vid sju och åtta kilometer vilket gjorde att sträckan mellan sex och nio kilometer kändes oerhört lång. När jag mäkta förvånad fick syn på niokilomersmarkeringen blev jag exalterad, tog i som fan, och spurtade in på personbästa.