Tar ni min katt tar jag självmord

Det finns ingen spontanitet inom mig. Åtminstone om man definierar spontanitet som en handling utan baktanke. 'Det ska gudarna veta', säger Anna Rosén, som även myntat uttrycket 'spontaniteten är död'. 'Den är inte bara död', brukar jag säga då. 'Den har aldrig existerat'.
Ända sedan barnsben har jag varit en strateg uti fingerspetsarna. Det ligger en tanke bakom varje enskild handling.

Ytterligare ett bevis på min, låt oss säga utomstående, beräknande förmåga hittades idag i en byrålåda. Två lappar skrivna av mig, till mina föräldrar, då jag var sju år gammal.

1)
Kattprotest

Anledning: Mamma och pappa vill göra sig av med en av våra katter.
Göra: Var som en ängel tills den dagen kommer.
Om det inte hjälper: Skrik, bråka.
Om det inte hjälper: Skolka, bli problembarn.
Sista nödlösning: Självmord (med myrmedel).

Undertecknat (med mitt namn)

2)
Nu rymmer jag!
Jag tenker vara borta hela natten. Jag behöver inte följa med till Gotland om det är så ni vill ha det. Skicka gärna mackor genom dörren. Eller en banan.

Hälsningar
ni vet vem

(Jag satt utanför ytterdörren i säkert en timme och väntade på den där bananen innan jag gick in).