Listigast vinner!

Det har hunnit bli juni. Vädret är inte vad det borde.

"Kom fram nu", uppmanar jag - men ingenting händer.

Jag försöker igen.
Den här gången sätter jag händerna i sidorna, som för att ge mig själv ett uns extra auktoritet.

"Kom fram nu!"

En äldre herre som kommer gående mot mig där jag står på trottoaren, med händerna i sidorna och blicken riktad mot himlen, tittar underligt på mig.
Att jag står utanför psykiatridivisionens huvudbyggnad får honom tro att jag är en patient. En dåre.

"Fattar du inte att det är juni?", hojtar jag, fortfarande med blicken riktad mot himlen.

Den äldre herren ryggar skrämt tillbaka.

"Solen lyssnar inte på mig", förklarar jag, nu vänd mot den äldre herren. "Det gör den sällan."

Den äldre herren har stannat på ett betryggande avstånd från mig, men ser fortfarande lika skrämd ut.

Äh!
Jag struntar i honom och jag struntar i solen.
Istället går jag ner på centralbadet i stan och skaffar mig en artificiell bränna.